ässe somrtid is a zine that, in text and image, reflects on photography, time, dissolution, bird's beaks, the color mummy brown and a young man who might have been from Morocco.

buy it at take10press

48 pages of photos and texts

Released 2021 by Lihalaidun

300 copies printed by Göteborgstryckeriet and handbound by Erik Viklund.

Produced with support by Längmanska Kulturfonden.

From ässe somrtid:

Det finns ett fotografi från Rom, taget våren 1912 av en dansk fotograf. Det är lätt bruntonat och föreställer en stilla stadsscen. Genom bilden skär en kullerstensgata som slutar vid ett valv där ett bostadsområde tar vid. I förgrunden står en tom hästvagn av trä och på andra sidan gatan sitter en ensam man på en trappa. Mannens ansikte är suddigt och hans drag går knappt att urskilja. Slutartiden kunde på den här tiden vara uppåt en minut, så troligen vandrade andra människor längs gatan under exponeringsögonblicket utan att fastna. Bakom den sittande mannen reser sig en mur och bakom den tornar tre gigantiska kolonner upp sig. Det är de kvarvarande resterna av krigsguden Mars Ultors tempel, byggt två år före Kristi födelse och var 1912 sen länge en märklig relik från en försvunnen tid. Jag tror att fotografen ville fånga mötet mellan det gamla och det nya, det fasta och det förgängliga. Människan i skuggan av historien och historien i skuggan av världen. Allt detta som nu fått ytterligare ett lager av den tid som passerat, som gjort även fotografiet till en relik, och på så vis närmat sig de kolonner som det själv avbildar. Idag är det så pass länge sedan att varken kolonnerna eller fotografiet längre tycks vara verk av individer, utan av en era.

Samma dag 1912 befinner sig en pojke i Luleå. Han är sju år och kanske gick han från sitt hem på Notviksvägen i det ögonblick som fotografiet i Rom togs. Ensam längs gatorna för att gena den sista biten genom skogsdungen över stigen av trampad jord. Gick han då över några av de mynt, skärvor, fågelnäbbar, spikar, klövar och andra skelettdelar lämnade, kastade och förflyttade under de hundratals år det rört sig människor där? Allt det han gick eller inte gick över, kanske var det något av de saker jag kom att gå eller inte gå över. Det är det ingen som vet. Det är som att sanningen om den dagen inte finns längre. Men sant är det att pojken fanns, resterna av Mars Ultors tempel fanns, och ett rött flerfamiljshus i Solna fanns.

Det röda huset i Solna var 1912 nybyggt och hyresgäster hade börjat fylla huset med saker. Sängar bars in i sovrummen och en familj sov sin första natt i det främmande huset. Tiden gick och människor flyttade ut och in tills en kväll, över hundra år senare, då jag själv stod inne i huset. Jag lyssnade på det tunga mörkret och föreställde mig alla de nätter som passerat här inne. Människorna i sina sängar, hur de legat under sina täcken och andats. Hur andetagen stigit upp från deras kroppar mot taken, krupit in under listerna och sakta satt sig i huset. För lukten från ett rum, från människan och hennes aktiviteter, sätter sig med tiden inte bara i kläder och möbler, utan också i tapeter. Den letar sig in mellan glipor, in i väggar, till isoleringen och virket, ända in till de djupaste skikten av de bärande väggarna. De boende värmer rummen med sina andetag, andetag som huset tar in under sin hud och bevarar. På så sätt blir de boende sakta sakta till en del av huset självt, och upplöser gränserna mellan levande och dött. När virket en sensommardag sjuder av fukt, när någon sågar i eller bryter upp träet, pulserar salter och dofter av de boende ut igen.

Jag stod där och andades och det gick också upp för mig att någon dag ska inte bara mina andetag lämna mig, utan även mina lungor och min bröstkorg ska hamna någon annanstans. En dag ligger kanske min bröstkorg i marken, fylld av jord istället för luft, tills den sakta bryts sönder och dess form är oförmögen att vara fylld av någonting överhuvudtaget. Till den dag då en del av bröstkorgen grävs upp av en schaktmaskin, kanske en del av bröstbenet, kanske processus xiphoideus som det heter på det nu döda språket latin, som även det är en fornlämning, en rest av romarriket, likt Mars Ultors tempel i våra bokhyllor.

___

Jag satt i en aula i Luleå och lyssnade på en kvinna som berättade om slutförvaring av radioaktivt avfall. Långt ner under marken ska det placeras eftersom det använda uranet kommer att vara farligt hundratusentals år till. Uran, på latin uranium, en bokstav ifrån kranium och just kranium är det som pryder de varningsskyltar som kvinnan utformar. Hon undviker skrift och fotografi och försöker istället föreställa sig ett mer grundläggande språk, ett slags avkontextualiserat urspråk i form av primitiva symboler som enkla figurer, streckgubbar som springer och döskallar. Döskalle på latin är caput mortuum, vilket också är ett annat namn på färgen mumiebrunt som var populär hos konstnärer i några hundra år. Mumiebrunt gjordes ursprungligen på 1500- talet från beck, myrra och rester av egyptiska mumier. Det rödbruna pigmentet med kall ton hade god transparens och användes främst för hudtoner och skuggning. Färgen sprack dock lätt och kvalitén var oförutsägbar då mängden ammoniak och fettpartiklar varierade i kropparna. Med färgens popularitet steg efterfrågan. Eftersom antalet mumier var begränsat ledde det till en förmodad produktion av färgen där man använde slavar och brottslingar istället. I slutet av 1800-talet blev medvetenheten hos konstnärerna större om färgens ursprung och det ansågs till slut för oetiskt att använda människobaserad färg i sin konst.

På vägen hem från föreläsningen i Luleå hör jag på radion att de gripit en satanist från andra sidan landet misstänkt för mord, att de under husrannsakan i hennes lägenhet hittat benbitar och vapen. De hittade också fotografier på avlidna människor, på det som en gång var deras kroppar och jag kom att tänka på alla bilders möjliga betydelse, och på ett fotografi jag inte tog.

Jag brukade åka till det röda flerfamiljshuset i Solna och fotografera. Det hade över hundra år efter att det byggts blivit ett ödehus. Före jag gick in i de övergivna rummen undersökte jag alltid området utanför. För tusen år sedan sträckte sig Mälaren hit, ängen jag stod på var då havsbotten och vågorna drev förbi flera meter ovanför. Det enda spår som fanns kvar av havet var ett dike som numera fungerade som en avdumpningsplats. Stora sjok av frigolit, bildäck och öppna svarta sopsäckar utkastade i slänten. Längst ner i diket låg en gammal säng och jag brukade föreställa mig hur den sakta löstes upp av vattnet som passerade. Partikel efter partikel flöt sängen iväg mot dagvattenbrunnen en bit bort, ner i ledningar och vattenmagasin under marken och tillslut ut mot Mälaren igen. 

Inne i huset hittade jag en gång en ung mans döda kropp. Jag pratade senare med en diakon som sa att de troligen identifierat honom och han skulle återföras till sin familj. Med åren försvann mina detaljerade minnen av honom allt mer, och hans historia tog sig aldrig in i min förutom på det här sättet. Som en okänd som jag bara kände, som följde mig till sängen på natten, vilket förblev enda skillnaden mellan honom och alla andra.

Flera år senare kontaktade en journalist mig och ville skriva om honom. Hon gjorde sitt grävande och i förundersökningen gick det tydligen att läsa att han inte var den man trodde, att hans papper var falska papper. Det enda som gick att säga var att han var en okänd man utan namn hittad i ett hus utan adress. Jag försökte hitta ord och journalisten skrev Eftersom ”Mustafa” dör i Solna och inga anhöriga hittas är det Solna stad som ansvarar för hans begravning. I maj 2017 kremeras han och begravningsbyråns personal sprider hans aska i en minneslund. Ingen ceremoni hålls. Tre veckor senare lägger polisen ner ärendet. De 800 kronor Mustafa hade i jackan går till statskassan. Resten av hans få tillhörigheter förstörs. De båda mobilerna, en ficklampa, en notis angående ekologisk trädgårdsodling, en tändare, kläderna – svart jacka, grå träningsbyxor, kalsonger, långkalsonger, skor, strumpor och ett A4-papper med ”persisk/arabisk text”. Vad som stod på pappret har ingen tagit reda på. Fanns det ett nummer i någon av telefonerna, ett nummer till utlandet som han ringde med jämna mellanrum? Ett nummer till en orolig mamma i Marocko? Det får vi aldrig veta. Det enda som finns kvar av Mustafa i dag är vävnadsprover i form av formalinfixerade klossar i Rättmedicinalverkets lager.